Dalgångarna kring Coquet och Tyne floderna hade länge varit hemvist för en liten strävhårig terrierras som var betydligt mera lågbent och grövre byggd än de terriers som stammade från den lilla northumberländska gruvstaden Bedlington. För c:a 200 år sedan engagerades det ett antal smeder från Staffordshire till Bedlington. Dessa smeder förde med sig sina egna hundar, som säkerligen var av den mer lätta typ som fanns i Staffordshireområdet vid den här tiden. Korsningar uppstod mellan Northumberlandterriern och dessa olika terriervarianter. Korsningar som kom att likna de två mycket närbesläktade raserna Bedlington terrier och Dandie Dinmont terrier. En högbent och en lågbent terrier av samma ursprung och med många likheter även idag. Trots denna närbesläktade kusin från landet så står bedlington terriern i stort sett ensam i den stora terriergruppen med avseende på päls, färg och kroppsbyggnad.
Har man någon kännedom om människorna kring gruvstaden Bedlington så kan man lätt förstå vilken typ av hund de satta värde på. Hundarna skulle vara små,tillräckligt snabba för att kunna fånga vildkaniner och råttor, goda vattenhundar och tillräckligt modiga för att bemöta grävling och räv, samt slutligen kunna ställa upp i hundslagsmålen och däremellan vara goda sällskapshundar.
Den hundtyp som senare fick namnet Bedlington terrier uppfyllde alla dessa villkor. Det var goda vakthundar som var trevliga sällskapshundar. Tuffa terriers som kunde stå emot motståndarens bett i ett hundslagsmål utan att tjuta av smärta eller rädsla och som dessutom gav tillbaka och det med ränta. En hund som var lika hemma i vatten som på land och som kunde hålla efter råttbestånden i hemmet. Bedlington terriern upplevdes då som kvick, munter, käck och den modigaste av alla terriers.

Rävsläppen kring Flatterton år 1825 åtföljdes alltid av dessa små lätta snabba bedlington terriers som hade ett vittspritt rykte som dugliga terriers.
Det var Mr Joseph Ainsley som tog tillvara dessa rykten och som började avla på dessa hundar. Han parade en tik och en hane och fick i den kullen fram den första bedlington terriern: Young Piper, alla bedlingtons stamfader.

Mr Ainsley skrev 1870:
" Jag skulle behöva alla bladen i en tjock bok för att kunna beskriva Pipers bedrifter. Men jag nöjer mig med att omtala, att han redan vid 8 månaders ålder slogs med en grävling. Och från den dagen och ända tills det han var 14 år gammal, användes han oavbrutet till jakt på räv, grävling, utter, iller och andra skadedjur. Han drev fram en grävling ur grytet, då hunden var 14 år gammal och nästan tandlös och blind och sedan flera andra terriers måst giva tappt."

Genom sina förträffliga egenskaper vann bedlington terriern snart många hundälskares hjärtan och rasen blev i slutet av 1800-talet många utställningars stora attraktion.

Mr CH Lane skriver i Drurys "British Dogs":
"Bedlington terriern är lika uthållig, seg och resolut som den professionella gladiator, han skulle slåss med, men han saknar Bullterrierns väldiga käkar och oerhörda styrka, och slagsmål för slagsmåls skull ligger inte för honom. Jag betraktar Bedlington terriern som lantmannens vän och godsägarens följeslagare. Ingen annan terrierras kan jämföras med Bedlington terriern med avseende på uthållighet, livlighet, mod och djärvhet. Den angriper med största dödsförakt räv, grävling och utter, och springer omkring hela dagen med sin husbonde under jakt vare sig på dessa rovdjur eller på kaniner eller på råttor, och när om aftonen varje annan hund skulle vara fullkomligt tröttkörd och styv i lederna, är bedlington terriern fortfarande lika pigg som vanligt och fortfarande upplagd för allehanda upptåg. Han är en alldeles ypperlig gårdshund och går i vattnet som en fisk. Han har en utomordentlig näsa, är ovanligt livlig och intelligent och, som förut redan är påpekat, finner han som mångsidig kamrat i skog och mark inte sin like."